En alldeles egen sorts ensamhet

Domen från Varbergs Tingsrätt

I domen ovan flyttades mina barns boende till sin svenske far. Några timmar efter att domen blev offentlig hämtade Tomas flickorna, deras kläder och leksaker. Han bestämde också att jag endast skulle få träffa dem varannan helg. Det är lång tid mellan varannan helg. Det blir mycket ensamhet.

Vad är ensamhet egentligen? Vad är dess biståndsdelar?  Jag tror att ensamhet börjar i en persons närhet och växer utåt, som ringar på vattenytan. Så var det, är det, för mig. Jag  växte upp i en annan världsdel och i ett annat klimat med en anna flora och fauna. Jag vet inte vad trädet utanför mitt köksfönster i Sverige heter och jag vet inte vad växterna  som blommar under trädet på våren heter. Någon har sagt att de är fridlysta. Det är främmande för mig. Jag känner till fridlysta djurarter men inte till fridlysta blommor. Dofterna som kommer in genom mitt köksfönster inte är dofterna jag växte upp med. De hör inte till dofterna från mitt förflutna. Mina småbarnsår tillbringades i Flroida, sedan flyttade vi till Kalifornien: Tång  är min barndoms doft. När jag öppnar mitt köksfönster i Sverige söker min näsa efter den fräna lukten som vinden bär med sig från havet, och istället kommer doften av gran eller vad det nu är för träd som växer utanför mitt fönster. Vad mer är ensamhet? Till jul köper svenskarna julstjärnor i krukor som julpynt. I vår trädgård i Kalifornien växte julstjärnor som kraftiga buskar längs med staketet. De var så vildvuxna at de var besvärliga för pappa när han klippte gräsmattan. Det är möjligt att de blommade till jul, men de var inte julpynt.

Vad är en annan biståndsdel av ensamhet? Den har med huden att göra; taktila upplevelser. Jag upplevde min första snöfall i Uppsala en kväll när jag väntade vid en busshållplats. Jag hade på mig en blå/gul dunjacka som jag hade köpt i San Francisco, när jag reste med Tomas och ville se svensk ut. Först blev jag förtrollad av snöflingorna som singlade ner från kvällshimlen i ljuset från gatlyktan. När jag tittade uppåt var det svårt att avgöra om de föll neråt eller uppåt; de var så många som tumlade runt i luften på samma gång. Jag hade missat bussen hem och fick vänta länge på nästa buss, och upplevde vinterns första snöfall som magisk. Men sedan blev flingorna allt fler och jag märkte att temperaturen sjönk; kylan smög sig inanför min dunjacka. När jag tittade på klockan förstod jag att det skulle dröja tjugo minuter till innan bussen kom, och det fanns inget kafé eller någonstans i närheten att söka skydd eller värma sig. Jag hade ingen mössa och kylan snabbt bet sig i öronen. Jag hade tunna handskar på; för tunna. Det gjorde ont i fingrarna av kylan, huden i ansiktet gjorde ont och jag undrade hur länge jag skulle överleva i denna kyla, om jag skulle överleva tills bussen kom. Jag överdriver inte. Jag kände dödsfruktan ensam i min första snöfall.

Det var två sorters ensamhet; den som kommer in genom mitt köksfönster och den i min hud. Det finns också ensamheten jag känner i bilen med svenska vänner när vi åker genom ett svenskt landskap. De pekar på saker i landskapet utanför bilrutan, och pratar, skrattar; de har ett förhållande till skogen, ängarna och hästhagarna utanför, och den grårosa granitmassan som vägen sprängdes genom. Jag ser det sköna i landskapet; men jag ser det som en turist. Det är exotiskt. De landskap jag har ett förhållande till  är havet och öknen. 

När jag sökte tröst under tonårens tröstlösa tid gick jag till stranden och satt vid vattenbrynet där de dundrande vågorna från Stilla havet slog mot land. När vågorna sögs tillbaka till havs med det där sisande ljudet, hoppades jag att de skulle suga mina bekymmer med sig. De gjorde inte det, men ett förhållande mellan mig och vågorna utvecklades. Och sälarna; de sälar som låg och sov vid klipporna  om jag kom tidigt på morgonen. När de kravlade sig ner till havet och ålade iväg i vågorna önskade jag att jag kunde komma tillbaka i mitt nästa liv som säl, för att slippa vara en olycklig tonårsflicka.

Det kan fortfarande hända; att jag återföds till säl, menar jag.

Sälar på en boj i havet utanför Los Angeles

Mojaveöknen är ett annat landskap jag har ett förhållande till. Jag brukade åka ut till öknen  med min syster och vänner, och campa. Vi tältade inte utan sov i övergivna gruvor; silvergruvor, tror jag. Vi tog med oss campingkök, trädgårdsstolar, och burkmat som kunde värmas snabbt. Vi hade med oss ett par gevärer också. Efter maten men innan mörkret, ställde mina vänner upp tomburkarna på stenar och skött på dem. Jag var inte bra på skytte och stod avsides och tog foton på dem istället.

När vi campade i öknen tog vi med trädgårdsmöbler.

Min syster var en bra skytt. Det var inte jag.

På dagen var öknen varm men på natten blev den kall, då värmen dunstade bort i den molnlösa  himlen där miljarder stjärnor blänkte, och en gloria lyste runt månen. Det var så kallt att vi sov i tjocka dunsovsäckar. Men det var inte lika kallt som vid min första snöfall i Uppsala.

Den ensamhet som kom när barnen togs ifrån mig behöver jag inte beskriva. Var och en kan föreställa sig att den var en alldeles egen sorts ensamhet.