Barnet man är tyst om

Hundspann i Jämtland

Jag träffade Eva under sportlovet i Norrland. Hon var jämtlänning och hade bott där hela sitt 50-åriga liv. Hon födde upp och tränade draghundar som hon hyrde ut till turister för mushing och skijoring. Efter en tur med hundspann genom en alldeles vit och helt tyst jämtländsk landskap bjöd hon hem mig på en fika. Medan hon kokade kaffe i det rymliga köket i den lilla jordbruksfastigheten där hon bodde ensam, gick jag husesyn. Hon hade berättat om sin dotter, som jag hade träffat, och om sina små barnbarn, som jag inte hade träffat. Men på spiselkransen i vardagsrummet hittade jag en inramad bild på en flicka på 12 – 13 år. Hon hade Downs syndrom. Ut i köket, där det luktade gott av norrländskt kokkaffe och ungsvarma kanelbullar, frågade jag:

-Vem är flickan på spiselkransen?

Eva vände bort ansiktet och svarade på min fråga med en egen fråga:

-Tar du socker och mjölk?

Jag fick inte veta vem flickan var eller varför hennes foto stod ensam på spiselkransen. Var hon Evas dotter? Hade Eva lämnat bort henne?

Det är mycket vi inte berättar, vi som har speciella barn.

Jag är skådespelare i filmen Farsan och spelar en tjej som är glad, rolig och lever för stundens njutning. När jag satt i biosalongen horde jag hur publiken skrattade åt henne. Hon var en påhittad karaktär, men hennes glädje är en naturlig del av mig. Ibland misstänker jag att vänner och kollegor ser bara denna glädje.

Farsan 2010, regi Josef Fares

 

Jag är glad, men samtidigt känner jag sorg.

Min dotter Astrid är speciell och en gåva i mitt liv. Hon var speciell från första början. Hon var överkänslig för ljud och ljus, och hon upplevde beröring, smekningar som smärtsamma. Vid tvåårsåldern talade hon två språk flytande. Vid tre-fyra år ville hon inte lyssna när jag läste sagor för henne och Lina, utan hon satte ihop legobitar i precisa, färgstarka geometriska former. Vid femårsåldern hittade jag henne på golvet med T.S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats som hon hade plockat ner från min bokhylla.

-Good book, sa hon och läste högt de rytmiska, rimmande raderna. Hon hade lärt sig själv läsa. (Illustrationerna i boken kan ha hjälpt henne, som teckningarna när man seriepratar med Asperger barn.)

Old Possum's Book of Practical Cats, T.S. Eliot. Illustrerad av Nicolas Bentley

 Astrids unika sätt att vara fascinerade mig, och livet med henne var aldrig tråkigt. Att försöka se världen från hennes perspektiv tilltalade den nyfikna upptäcksresenären i mig. Att vara ensam tillsammans med henne gjorde mig glad. I kontrast var kontakten med omvärlden, samhället, dagis, en källa till sorg. Astrid passade inte in på dagis och daghemmet, som tyckte att det var mitt fel, anmälde mig till Socialnämnden som olämplig mor och föremål för en paragraph 50 utredning (då man misstänker att ett barn far illa). Domstolen tog både Astrid och Lina ifrån mig.

Tingsrättens dom 1995

 Jag fick tillbaka mina döttrar. Men jag har tänkt att om livet vore ett datorspel skulle jag klaga hos konstruktören: Gränssnittet mellan Astrid och jag fungerar, men ett fel uppstår i gränssnittet mellan Astrid och samhället och mellan Astrid-och-jag och samhället. Sorg uppstår. Det är fel i programmet!

Det var kanske så Eva kände: En sorg hade uppstått i gränssnittet mellan samhället och henne och hennes dotter (jag fick veta senare att flickan på bilden var hennes dotter som hon hade lämnat bort), och då var det säkrast, i kontakt med utomstående, att vara tyst om barnet, undvika felet i gränssnittet. Undvika att bli dömd som förälder. Undvika sorg.

En kollega berättade att när hon läste denna blogg tänkte hon, “nej, men inte kan detta ha hänt Deborah!” Och jag förstår henne; jag har varit tyst om mitt underbara, unika barn. Som Eva, har jag undvikit gränsnittet där fel uppstår.