Att gallra bort de avvikande

Jag sitter till vänster och min lilla syster till höger. Det var fyra år mellan oss, som mellan Lina och Astrid.

Mitt underbara barn, som kallas Astrid här, utmärkte sig som unik tidigt i livet. När Astrid var liten fick jag vara försiktig när jag klädde på henne. Hon reagerade som om beröring gjorde ont. Jag frågade på BVC men varken sköterskan eller läkaren kunde förklara Astrids reaktion. Och hon var känslig för ljud.  Hon gillade sin stora systers röst men hon verkade störas av Tomas, min f.d. mans, röst som jag uppfattade som en ljus och behaglig stämma. När Astrid var ledsen och Tomas bar på henne och försökte trösta henne med svenska vaggvisor, skrek hon bara mer. Jag upptäckte att hon blev lugn om jag tog henne till ett mörklagt och tyst rum, utan att vyssja eller sjunga. Ibland hjälpte inte heller det. Då blev jag förtvivlad.  I förtvivlan talade jag med henne och det kom naturligt att tala mitt modersmål när jag ville lugna henne. Jag talade flytande svenska men var inte säker på hur man talade svenska med ett spädbarn. Fast det var mer än så; att tala mitt modersmål med mitt eget barn var en instinkt som välde upp från maggropen; det kom naturligt. Eftersom det kändes helt naturligt från början litade jag på min instinkt och fortsatte tala engelska med mina barn, i hemmet och offentligt; på dagis till exempel.

Astrid klarade sig ganska bra på dagis fram tills hon var fyra år. Då fick hon byta avdelning och personal. Det kanhända att de pedagogiska målen på den nya avdelningen inte var i linje med hennes utveckling.  Det kanhända att den större barngruppen på den nya avdelningen, med den högre ljudnivån som kommer av en större barngrupp, inte var lämplig för henne, känslig som hon var. Det kan också bero på att Tomas och jag hade skiljt oss. Skilsmässan ställde nya krav på henne; att lära sig bo hemma hos pappa, med hans rutiner, och att bo hos mig med mina rutiner. Om hon var född kort i stubinen, blev nog stubinen något förkortad av dessa nya krav.

Astrid grät varje morgon när jag lämnade henne på den nya avdelningen. Fröknarna stod i entréhallen med armarna i kors och tittade på medan jag pratade med henne, pussade henne, smekte henne över kinderna där svett och tårar rann ihop. Jag minns inte hur det gick till men varje morgon släppte hon mig så småningom och följde med en av fröknarna till samlingsrummet.

Detta var på 90-talet under den stora satsningen på jämställdhet på dagis. Personalen hade bestämt att det skulle finnas Rosa dagar och Prinsessa dagar. På Rosa dagarna skulle pojkar och flickor måla i rosa färg eller göra figurer i rosa gips. På Prinsessa dagarna skulle alla barn klä ut sig. Jag vet inte vad pojkarna klädde ut sig till men flickorna fick välja bland tiaror, tyllkjolar i barnstorlekar och andra plagg som man skulle tänka sig att sagoprinsessor hade på sig. Jag visste redan att Astrid inte var intresserad av sagor. När jag läste sagor för henne och stora syster Lina, lämnade hon oss för att sitta på golvet och bygga vidunderliga objekt i Lego. Hon hade förkastat Linas gamla Duplo och började bygga med Legobitar direkt som tvååring, vilket var imponerande tyckte jag.

Daghemspersonalen bjöd in föräldrarna en kväll för att titta på barnens framsteg i jämställdhetsarbete. Men personalens åsikt var att Astrid inte hade gjort några framsteg. Istället för att måla i rosa hade hon målat i svart, eller rättare sagt, hon hade ritat i rosa för att sedan måla över varje bild i svart. Fröknarna höll upp Astrids teckningar. Jag kunde se på deras blickar att de väntade sig en viss reaktion. Jag visste inte hur de väntade sig att jag skulle reagera, men magkänslan sa till mig att dessa var teckningar som ett olyckligt barn hade gjort. Det sa jag till fröknarna. Biggan, avdelningsföreståndaren, berättade att ibland gömde Astrid sig under ett bord långa tidsperioder. Biggan visade mig bordet; litet och runt med en duk som täckte hela bordet ner till golvet.  Jag insåg varför Astrid gömde sig där; hon ville ta timeout i ett mörklagt och tyst utrymme, som när hon var spädbarn. Hon visste hur hon kunde lugna sig själv. Jag imponerades av hur mycket självkunskap Astrid hade redan vid ung ålder. Daghemspersonalen, däremot, höll inte med. I en rapport till sociala myndigheterna berättade de att ibland kunde Astrid vara slug för att få deras uppmärksamhet. Svenskan är mitt andra språk och därför undrar jag om slug är rätt ord för att beskriva en fyraåring.

Från socialtjänstens intervju med daghemspersonal. Astrids riktiga namn är övertäckt.

Efter jämställdhetskvällen fick jag ett brev från Socialtjänsten. Det stod i brevet att en paragraf 50 utredning skulle inledas. En paragraf 50 utredning inleds när myndigheter misstänker att ett barn far illa och behöver skydd eller stöd. Jag hade tolkat vid ett par paragraf 50 utredningar, och mina observationer som tolk gjorde mig fundersam; jag funderade över vilka föräldrar utredades. Vid ett tillfälle hade jag tolkat mellan socialsekreterare och en filippinsk mamma. En anonym person hade anmält mamman till socialtjänsten därför att hon importerade och sålde t-shirts och tillbringade mycket tid i Göteborgs hamn. Det hon gjorde fel enligt ”Anonym” var att hon tog sitt lilla barn med sig istället för att lämna barnet på dagis. Det tyckte ”Anonym” var ett tvivelaktigt beteende. Jag tolkade när socialsekreterare besökte mamman i hemmet. När jag lämnade lägenheten tillsammans med sekreterarna diskuterade de, i ogillande ordalag, om hur starkt det luktade av rengöringsmedel i hemmet och hur mamman talade tagalog med sitt barn; ett språk sekreterarna inte förstod. Jag vet inte hur utredningen slutade, men jag fann det märkligt att lukten av rengöringsmedel och språket en mamma talade med sitt barn skulle möjligen kunna användas mot henne i sekreterarnas skriftliga sammanfattning till domstolen.  Vid ett annat tillfälle gjorde jag ett hembesök med några andra socialsekreterare hos en ensamstående engelsman med ett barn. Barnet hade omhändertagits av de sociala myndigheterna kvällen innan, utan tolk, och nu skulle socialsekreterarna förklara för pappan varför, med hjälp av tolk. Han hade anmälts av en anonym person därför att han hade vid flera tillfällen tagit barnet med sig till en pub på kvällen efter jobbet. ”Anonym” hade noterat att barnet somnade i pappans knä medan pappan pratade med vänner.

Dessa fall var förvirrande för mig. Jag kände ensamstående svenska mammor som drack sig berusade med barnen närvarande, och jag kände svenska mammor som tog hem män på one night stands när barnen låg och sov. Med amerikanska mått mätt var inte dessa beteenden bra. Kunde det vara så att dessa beteenden var godkända av den svenska kulturen medan den filipinska mammans och den engelska pappans beteenden uppfattades av myndigheter i Sverige som skadligt för barnen? I utredningen angående mina barn står det att jag talar engelska med dem. Det råkar hända att engelska har hög status i Sverige så jag brydde mig inte om anmärkningen, men jag funderade över varför det inte står att Tomas talar svenska med barnen i socialtjänstens rapport till domstolen. Är språket en förälder talar med sina barn också ett mått av den person som förälder?

Från socialtjänstens rapport till Varbergs Tingsrätt

Med klarheten som kommer i efterklokhetens dyningar inser jag att vad-som-helst som gör en förälder avvikande i myndigheternas ögon kan användas mot dem. Särskilt vid en vårdnadstvist. En utländskfödd förälder kan tala ett annat språk med sina barn och fira andra högtider än de svenska högtiderna, eller ha ett socialt umgänge som är accepterat i hemlandet men inte i Sverige, och det skulle kunna användas mot dem.  En ensamstående svensk mamma kan ha ett barn med ett osynligt funktionshinder som orsakar ett avvikande beteende i skolan, och barnets beteende skulle kunna användas mot henne. Dessa funderingar får mig att misstanka att myndigheterna inte försöker skydda och stödja barn, med stöd av paragraf 50 i Socialtjänstlagen, utan myndigheterna har som mål att gallra bort beteenden som avviker från den svenska normen. Men jag undrar om den svenska normen är skriven i sten, eller om den är godtycklig från den ena socialsekreteraren till den andra. Enligt min amerikanska uppfostran och värderingar var jag en god mor till Lina och Astrid, men jag gallrades bort när Tomas stämde för ensamvårdnaden om barnen, efter mötet med socialtjänsten. Fast jag misstänker att det inte var jag som myndigheterna ville gallra bort, utan roten till Astrids beteende.

Tingsrättens interimistiska beslut vid vårdnadstvisten. De riktiga namnen och personnummer är övertäckta.

Först gick jag in i ett chocktillstånd när jag fick domen, sedan blev jag arg och satte igång en kamp för att få tillbaka mina barn; övertygad om att jag var en god mor.