Redan som liten försökte jag anpassa mig, som här i bilden. Det är jag till vänster, med ett ansträngt leende. Jag gillade inte frisyren heller, men satt lugnt medan mamma lockade håret hårt. Det låg i min natur att anpassa mig, och när jag kom till Sverige som vuxen, var jag beredd på att anpassa mig till det svenska samhället. Mina förebilder var invandrare i USA, som snabbt tog till sig det amerikanska sättet att leva. Mina far- och morföräldrar, som immigrerade till USA från Östeuropa, talade aldrig sina modersmål med sina barn. "Speak American when you're in America" var deras motto. Fast jag skulle tala engelska med mina barn i Sverige. Man uppmuntrades att tala sitt modersmål med sina barn på 80-talet. Forskare hävdade att om man inte talade sitt modersmål skulle barnen bli halvspråkiga. Mitt mål var tvåspråkiga, inte halvspråkiga barn. De måste kunna engelska för att tala med mormor, morfar och moster i USA. Mina barn också hade dubbelt medborgarskap; de kunde bosätta sig i USA om de ville. Då är det en fördel att tala flytande engelska utan brytning, tyckte jag.
Så länge jag var gift med en svensk man var det ingen som brydde sig om vilket språk jag talade med barnen. De flesta tyckte det var gulligt att höra hur mina småbarn kunde växla blixtsnabbt mellan två språk, och utan brytning. De var små genier. Men efter skilmässan från barnens far märkte jag en förändring. Jag fick känslan att daghemspersonalen tittade konstigt på mig.
Det skulle visa sig att min magkänsla var rätt. Daghemspersonalen tyckte att jag var avvikande (jag talade engelska med mina barn vid hämtning och lämning på dagis). Och eftersom ett av mina barn var olycklig på dagis, kom personalen att anmäla mig till Socialtjänsten. I sin anmälan beskrev personalen mig som "olämplig mor".
