Barnet man är tyst om

Hundspann i Jämtland

Jag träffade Eva under sportlovet i Norrland. Hon var jämtlänning och hade bott där hela sitt 50-åriga liv. Hon födde upp och tränade draghundar som hon hyrde ut till turister för mushing och skijoring. Efter en tur med hundspann genom en alldeles vit och helt tyst jämtländsk landskap bjöd hon hem mig på en fika. Medan hon kokade kaffe i det rymliga köket i den lilla jordbruksfastigheten där hon bodde ensam, gick jag husesyn. Hon hade berättat om sin dotter, som jag hade träffat, och om sina små barnbarn, som jag inte hade träffat. Men på spiselkransen i vardagsrummet hittade jag en inramad bild på en flicka på 12 – 13 år. Hon hade Downs syndrom. Ut i köket, där det luktade gott av norrländskt kokkaffe och ungsvarma kanelbullar, frågade jag:

-Vem är flickan på spiselkransen?

Eva vände bort ansiktet och svarade på min fråga med en egen fråga:

-Tar du socker och mjölk?

Jag fick inte veta vem flickan var eller varför hennes foto stod ensam på spiselkransen. Var hon Evas dotter? Hade Eva lämnat bort henne?

Det är mycket vi inte berättar, vi som har speciella barn.

Jag är skådespelare i filmen Farsan och spelar en tjej som är glad, rolig och lever för stundens njutning. När jag satt i biosalongen horde jag hur publiken skrattade åt henne. Hon var en påhittad karaktär, men hennes glädje är en naturlig del av mig. Ibland misstänker jag att vänner och kollegor ser bara denna glädje.

Farsan 2010, regi Josef Fares

 

Jag är glad, men samtidigt känner jag sorg.

Min dotter Astrid är speciell och en gåva i mitt liv. Hon var speciell från första början. Hon var överkänslig för ljud och ljus, och hon upplevde beröring, smekningar som smärtsamma. Vid tvåårsåldern talade hon två språk flytande. Vid tre-fyra år ville hon inte lyssna när jag läste sagor för henne och Lina, utan hon satte ihop legobitar i precisa, färgstarka geometriska former. Vid femårsåldern hittade jag henne på golvet med T.S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats som hon hade plockat ner från min bokhylla.

-Good book, sa hon och läste högt de rytmiska, rimmande raderna. Hon hade lärt sig själv läsa. (Illustrationerna i boken kan ha hjälpt henne, som teckningarna när man seriepratar med Asperger barn.)

Old Possum's Book of Practical Cats, T.S. Eliot. Illustrerad av Nicolas Bentley

 Astrids unika sätt att vara fascinerade mig, och livet med henne var aldrig tråkigt. Att försöka se världen från hennes perspektiv tilltalade den nyfikna upptäcksresenären i mig. Att vara ensam tillsammans med henne gjorde mig glad. I kontrast var kontakten med omvärlden, samhället, dagis, en källa till sorg. Astrid passade inte in på dagis och daghemmet, som tyckte att det var mitt fel, anmälde mig till Socialnämnden som olämplig mor och föremål för en paragraph 50 utredning (då man misstänker att ett barn far illa). Domstolen tog både Astrid och Lina ifrån mig.

Tingsrättens dom 1995

En alldeles egen sorts ensamhet

Domen från Varbergs Tingsrätt

I domen ovan flyttades mina barns boende till sin svenske far. Några timmar efter att domen blev offentlig hämtade Tomas flickorna, deras kläder och leksaker. Han bestämde också att jag endast skulle få träffa dem varannan helg. Det är lång tid mellan varannan helg. Det blir mycket ensamhet.

Vad är ensamhet egentligen? Vad är dess biståndsdelar?  Jag tror att ensamhet börjar i en persons närhet och växer utåt, som ringar på vattenytan. Så var det, är det, för mig. Jag  växte upp i en annan världsdel och i ett annat klimat med en anna flora och fauna. Jag vet inte vad trädet utanför mitt köksfönster i Sverige heter och jag vet inte vad växterna  som blommar under trädet på våren heter. Någon har sagt att de är fridlysta. Det är främmande för mig. Jag känner till fridlysta djurarter men inte till fridlysta blommor. Dofterna som kommer in genom mitt köksfönster inte är dofterna jag växte upp med. De hör inte till dofterna från mitt förflutna. Mina småbarnsår tillbringades i Flroida, sedan flyttade vi till Kalifornien: Tång  är min barndoms doft. När jag öppnar mitt köksfönster i Sverige söker min näsa efter den fräna lukten som vinden bär med sig från havet, och istället kommer doften av gran eller vad det nu är för träd som växer utanför mitt fönster. Vad mer är ensamhet? Till jul köper svenskarna julstjärnor i krukor som julpynt. I vår trädgård i Kalifornien växte julstjärnor som kraftiga buskar längs med staketet. De var så vildvuxna at de var besvärliga för pappa när han klippte gräsmattan. Det är möjligt att de blommade till jul, men de var inte julpynt.

Vad är en annan biståndsdel av ensamhet? Den har med huden att göra; taktila upplevelser. Jag upplevde min första snöfall i Uppsala en kväll när jag väntade vid en busshållplats. Jag hade på mig en blå/gul dunjacka som jag hade köpt i San Francisco, när jag reste med Tomas och ville se svensk ut. Först blev jag förtrollad av snöflingorna som singlade ner från kvällshimlen i ljuset från gatlyktan. När jag tittade uppåt var det svårt att avgöra om de föll neråt eller uppåt; de var så många som tumlade runt i luften på samma gång. Jag hade missat bussen hem och fick vänta länge på nästa buss, och upplevde vinterns första snöfall som magisk. Men sedan blev flingorna allt fler och jag märkte att temperaturen sjönk; kylan smög sig inanför min dunjacka. När jag tittade på klockan förstod jag att det skulle dröja tjugo minuter till innan bussen kom, och det fanns inget kafé eller någonstans i närheten att söka skydd eller värma sig. Jag hade ingen mössa och kylan snabbt bet sig i öronen. Jag hade tunna handskar på; för tunna. Det gjorde ont i fingrarna av kylan, huden i ansiktet gjorde ont och jag undrade hur länge jag skulle överleva i denna kyla, om jag skulle överleva tills bussen kom. Jag överdriver inte. Jag kände dödsfruktan ensam i min första snöfall.

Det var två sorters ensamhet; den som kommer in genom mitt köksfönster och den i min hud. Det finns också ensamheten jag känner i bilen med svenska vänner när vi åker genom ett svenskt landskap. De pekar på saker i landskapet utanför bilrutan, och pratar, skrattar; de har ett förhållande till skogen, ängarna och hästhagarna utanför, och den grårosa granitmassan som vägen sprängdes genom. Jag ser det sköna i landskapet; men jag ser det som en turist. Det är exotiskt. De landskap jag har ett förhållande till  är havet och öknen. 

När jag sökte tröst under tonårens tröstlösa tid gick jag till stranden och satt vid vattenbrynet där de dundrande vågorna från Stilla havet slog mot land. När vågorna sögs tillbaka till havs med det där sisande ljudet, hoppades jag att de skulle suga mina bekymmer med sig. De gjorde inte det, men ett förhållande mellan mig och vågorna utvecklades. Och sälarna; de sälar som låg och sov vid klipporna  om jag kom tidigt på morgonen. När de kravlade sig ner till havet och ålade iväg i vågorna önskade jag att jag kunde komma tillbaka i mitt nästa liv som säl, för att slippa vara en olycklig tonårsflicka.

Det kan fortfarande hända; att jag återföds till säl, menar jag.

Sälar på en boj i havet utanför Los Angeles

Mojaveöknen är ett annat landskap jag har ett förhållande till. Jag brukade åka ut till öknen  med min syster och vänner, och campa. Vi tältade inte utan sov i övergivna gruvor; silvergruvor, tror jag. Vi tog med oss campingkök, trädgårdsstolar, och burkmat som kunde värmas snabbt. Vi hade med oss ett par gevärer också. Efter maten men innan mörkret, ställde mina vänner upp tomburkarna på stenar och skött på dem. Jag var inte bra på skytte och stod avsides och tog foton på dem istället.

När vi campade i öknen tog vi med trädgårdsmöbler.

Min syster var en bra skytt. Det var inte jag.

På dagen var öknen varm men på natten blev den kall, då värmen dunstade bort i den molnlösa  himlen där miljarder stjärnor blänkte, och en gloria lyste runt månen. Det var så kallt att vi sov i tjocka dunsovsäckar. Men det var inte lika kallt som vid min första snöfall i Uppsala.

Att gallra bort de avvikande

Jag sitter till vänster och min lilla syster till höger. Det var fyra år mellan oss, som mellan Lina och Astrid.

Mitt underbara barn, som kallas Astrid här, utmärkte sig som unik tidigt i livet. När Astrid var liten fick jag vara försiktig när jag klädde på henne. Hon reagerade som om beröring gjorde ont. Jag frågade på BVC men varken sköterskan eller läkaren kunde förklara Astrids reaktion. Och hon var känslig för ljud.  Hon gillade sin stora systers röst men hon verkade störas av Tomas, min f.d. mans, röst som jag uppfattade som en ljus och behaglig stämma. När Astrid var ledsen och Tomas bar på henne och försökte trösta henne med svenska vaggvisor, skrek hon bara mer. Jag upptäckte att hon blev lugn om jag tog henne till ett mörklagt och tyst rum, utan att vyssja eller sjunga. Ibland hjälpte inte heller det. Då blev jag förtvivlad.  I förtvivlan talade jag med henne och det kom naturligt att tala mitt modersmål när jag ville lugna henne. Jag talade flytande svenska men var inte säker på hur man talade svenska med ett spädbarn. Fast det var mer än så; att tala mitt modersmål med mitt eget barn var en instinkt som välde upp från maggropen; det kom naturligt. Eftersom det kändes helt naturligt från början litade jag på min instinkt och fortsatte tala engelska med mina barn, i hemmet och offentligt; på dagis till exempel.

Astrid klarade sig ganska bra på dagis fram tills hon var fyra år. Då fick hon byta avdelning och personal. Det kanhända att de pedagogiska målen på den nya avdelningen inte var i linje med hennes utveckling.  Det kanhända att den större barngruppen på den nya avdelningen, med den högre ljudnivån som kommer av en större barngrupp, inte var lämplig för henne, känslig som hon var. Det kan också bero på att Tomas och jag hade skiljt oss. Skilsmässan ställde nya krav på henne; att lära sig bo hemma hos pappa, med hans rutiner, och att bo hos mig med mina rutiner. Om hon var född kort i stubinen, blev nog stubinen något förkortad av dessa nya krav.

Olämplig mor med tvåspråkiga barn