 |
| Hundspann i Jämtland |
Jag träffade Eva under sportlovet i Norrland. Hon
var jämtlänning och hade bott där hela sitt 50-åriga liv. Hon födde upp och
tränade draghundar som hon hyrde ut till turister för mushing och skijoring. Efter
en tur med hundspann genom en alldeles vit och helt tyst jämtländsk
landskap bjöd hon hem mig på en fika. Medan hon kokade kaffe i det rymliga köket
i den lilla jordbruksfastigheten där hon bodde ensam, gick jag husesyn. Hon hade berättat
om sin dotter, som jag hade träffat, och om sina små barnbarn, som jag inte
hade träffat. Men på spiselkransen i vardagsrummet hittade jag en inramad bild
på en flicka på 12 – 13 år. Hon hade Downs syndrom. Ut
i köket, där det luktade gott av norrländskt kokkaffe och ungsvarma
kanelbullar, frågade jag:
-Vem
är flickan på spiselkransen?
Eva
vände bort ansiktet och svarade på min fråga med en egen fråga:
-Tar
du socker och mjölk?
Jag
fick inte veta vem flickan var eller varför hennes foto stod ensam på spiselkransen.
Var hon Evas dotter? Hade Eva lämnat bort henne?
Det
är mycket vi inte berättar, vi som har speciella barn.
Jag
är skådespelare i filmen Farsan och spelar
en tjej som är glad, rolig och lever för stundens njutning. När jag satt i
biosalongen horde jag hur publiken skrattade åt henne. Hon var en påhittad
karaktär, men hennes glädje är en naturlig del av mig. Ibland misstänker jag
att vänner och kollegor ser bara denna glädje.
 |
| Farsan 2010, regi Josef Fares |
Jag
är glad, men samtidigt känner jag sorg.
Min
dotter Astrid är speciell och en gåva i mitt liv. Hon var speciell från första
början. Hon var överkänslig för ljud och ljus, och hon upplevde beröring, smekningar
som smärtsamma. Vid tvåårsåldern talade hon två språk flytande. Vid tre-fyra år
ville hon inte lyssna när jag läste sagor för henne och Lina, utan hon satte ihop legobitar i precisa,
färgstarka geometriska former. Vid femårsåldern hittade jag henne på golvet med
T.S. Eliots Old Possum’s Book of
Practical Cats som hon hade plockat ner från min bokhylla.
-Good
book, sa hon och läste högt de rytmiska, rimmande raderna. Hon hade lärt sig
själv läsa. (Illustrationerna i boken kan ha hjälpt henne, som
teckningarna när man seriepratar med Asperger barn.)
 |
| Old Possum's Book of Practical Cats, T.S. Eliot. Illustrerad av Nicolas Bentley |
Astrids
unika sätt att vara fascinerade mig, och livet med henne var aldrig tråkigt. Att
försöka se världen från hennes perspektiv tilltalade den nyfikna upptäcksresenären
i mig. Att vara ensam tillsammans med henne gjorde mig glad. I kontrast var
kontakten med omvärlden, samhället, dagis, en källa till sorg. Astrid passade
inte in på dagis och daghemmet, som tyckte att det var mitt fel, anmälde mig till
Socialnämnden som olämplig mor och föremål för en paragraph 50 utredning (då
man misstänker att ett barn far illa). Domstolen tog både Astrid och Lina ifrån
mig.
 |
| Tingsrättens dom 1995 |
